flaggis

Nu ar konferensen igang med çver en miljçn deltagare! Det myllrar av folk och forumomradet ar jattelikt - jag skulle gissa georgrafiskt som stçrre delen av Kristiandstad och tur ar det. Trangseln ar trots detta stor. Programmet bestar av tusentals punkter (70000?) Seminarierna kanske kommer igang - nagon gang. Rekordet hittills ar 2 timmars fçrsening. Lokal - kanske det som star i programbladet - om ej nagon annanstans som djungeltrafiken far hantera eller en liten lapp nanstans. Intressant och trçttsamt. Ibland langtar jag hem till ordning.

Sex presidenter i Latino har besçkt Belem men det ar viktigt att det inte ar en del av forumet eftersom en del av dessa roar sig med att svalta ihjal eller rent av doda ursprungsbefolkningar som ar ett viktigt tema for forumet. Bevara Amazonas. Sedan kan alltid publicitet gagna sakfragan.

Vi bor i en familj och jag kampar med portugisiskan. De ar synnerligen talmodiga. Totalt bor dar 7 svenskar och en dansk, de flesta typ journalister som skriver fçr dagstidningar. Jag har pa satt och vis lagt beslag pa familjen fçr att trana. Idag lyckades jag fora ett samtal med 13aringen med flera hela nagorlunda korrekta meningar - han fçrstod i alla fall vad jag ville saga och jag fçrstod honom.

Sen till det sorgliga att mitt konto har tomts sa nar som pa 23 kronor. Korten har jag haft under uppsikt hela tiden sa sannolikt ar att de har skimmats i nagon automat - tror banken i alla fall. Kontantfragan ar lçst och jag kommer antagligen att fa tillbaka alla pengar men anda ar det trakigt - och jag har blivit annu mer pa min vakt. Pa banken sager de att det inte gar att helt skydda sig trots alla fçsiktighetsatgarder som finns och som jag har anvant mig av. That´s life!

Idag har jag en halv vilodag fçr att hamta mig efter allt, men senare iag ska jag till forumet till ett seminarium om den ekonomiska krisen. Igar hade jag mitt seminarium tillsammans med nagra arroganta fransman och en italienare. Jag tranade armbagsmodellen och italienaren var ytterst nara att bli uppspikat pa vagen av mig personligen, men jag nojde mig med ilskna blickar sa att han tystnade. En hamd fçr att han tidigare hade avbrutit och burit sig at mot mig. Sadan traning behçver jag mer av. Tack Italiano! Jag ar stolt çver mig sjalv!

Dessutom ar jag stolt çver min dotter som tydligen hade satt dem pa plats tidigare. De visade respekt fçr henne. Bra gjort!

Det var allt fçr den har gangen.

I vantan pa att forumet kommer ig]ang akte vi fem personer pa djungel utflykt i Amazonas deltat. Fantasti]skt att se alla frukter och vilka mojligheter manniskor som bor spridda çverallt har mçjlighet att tjana till sitt uppehalle ]genom att tillvarata det naturen ger utan çverexploate]ring]. I varje hus fanns ett elaggregat och en tv.
Vi sov i en hangmatta pa en bat och vaknade till larmet av 10000 tals pape]gojors uppvakanade och de smog inte. Larmet var oronbedovande.
Hela utflykten var osannolik.  Aterigen kanns det overkligt att fa chansen att uppleva detta.

Baksidan av det hela ar att bo tre personer pa 15 kv.meter. Vattnet och toan strejkar med jamna mellanrum. Billigt blir det men nu har jag gett upp det sociala exprimentet och flyttar till ett eget rum men utan ac. Den hjalpte inte pga far lag kapacitet. jag gissar att ]uppvaknandet i natt var det minst 30 gradet med ac. Det kandes svalare i rummet utan ac men langre ner i huset. Det har ar ocksa en del i resandet.

Nu aker vi och badar sa snart vi orkar dra oss ut ur det svala internet kafeet. 

Efter 4 dagars lugnt tempo pa en strand har vi nu avverkat 37 timmars bussresa i en buss av modell mindre modarn men ok anda. Trots trangsel, lite skitlukt och ett glatt ungdomsgang - speciellt en stund pa natten - sa ar vi framme vid Amazonasfloden. Vi bor i en familj med mogna kvinnor och en 10 aring. Kvinnorna verkar kvalificera sig att fa bli mina protugisprofessores. Det betyder att de kan sta ut med mina taffliga forsok att fala portugeise. Markligt hur fort ord fastnar som man traggat i en kurs nar man far chans att uttala dem i sitt ratta sammanhang.
Arbete pa forumet har jag ingen aning om vad det kan bli, men alltid blir det nat. Jag har i alla fall under bussresan bçrjat att fçrbereda mitt eget inslag som kommer att handla om hur den nyliberalistiska New Public management doktrinen underminerar svensk vãlfard genom okad byrokrati (=fçrsmrad effektivitet) och minskat politiskt inflytande. De som far betala priset ar "konsumenterna" = familjer, sjuka, aldre eller andra mer eller mindre utsatta grupper som inte uppfyller sin plikt som aktiva konsumenter pa en marknad genom att gçra medvetna val. Frihetens pris. You know. Detta tanker jag kontrasera med grundlaggande varderingar i den gamla hederliga folkhemstanken; solidaritet, jamlikhet samt social och ekonomisk trygghet. Jag haller pa att skriva en artikel om detta med en statsvetare och tanker testa tankarna ute i varlden.
Nu far det vara nog med allvarsamheter och jag ska ge mig ut i stadsvimlet.
Ha det sç bra sç l~çnge

Nu har det hänt - jag har fått se en livslevande jättesköldpadda simma runt kajakerna som pär och jag hade hyrt. Detta har jag hoppats på flera gånger tidigare och inte lyckats att få vara med om det, men nu..!
Inatt kanske vi kan få se när de kryper upp på land för att lägga ägg och idag ska vi se museet. Praya de forto heter orten som är ett naturreservat med rätt många turister men inte överexploaterat ännu i alla fall. Igår var vi på club och lyssnade till bosanova-blues aktigt som var bra.

Bussresan hit var till en början fantastisk med vacker natur och bekväma bussar. Härligt att bara åka omkring och kontemplera - på väg! Vi åt lunch - gott - men... Efter några timmar började jag må illa, men tapper som jag är så höll jag emot och tänkte sova bort det där fjantiga illamåendet. Efter några timmar vaknade jag och fick med ökad frenesi svälja bort det där fjantiga - skam den som ger sig, men det fick jag. Nu har jag prövat att få stopp på en motsträvig busschaufför med en hand för munnen, den andra i ett handtag. Han stannade till slut och jag fick vila mitt tunga huvud mot en klippvägg, med en hel buss som publik och bilkö på en krokig dålig brasiliansk väg. Bussen skurades senare. Det ni!

Rio de Janeiro var en märklig blandning av fantastiska vyer,  musik och kultur, massor av människor och en ständig vaksamhet och användande av alla möjliga knep för att undvika att bli rånad. Jag har köpt en väska att ha under byxlinningen med två fickor en fram och en bak mycket bra. Lugnet i den här lilla byn måste jag medge passar mig bättre trots allt. Här kan jag gå omkring mitt i natten hem efter klubben utan att känna mig hotad som kvinna. Det är massor av folk ute med massor av musik och glädje runt om.



På måndag kl 16 startar nästa bussresa på 36 timmar till slutorten Belem.
Livet är bra härligt!

Något osannolikt det känns allt, men tydligen så är jag i Brasilien - närmare bestämt i 17 miljoners staden Sao Paolo. En spännande grå bullrig stad, som ska bestå av hårt arbetande människor. I alla fall om man jämför med Rio. Det står så i reseguider. Det kan stämma med tanke på när vi gick omkring på Avenida Paolista, den stora bankgatan, där det fanns hur mycket välbeställda människor. Många poliser med skottsäkra västar fanns också där. Tänk att det kan behövas så många banker.
Att resa med sina vuxna barn som är vegetarianer i Brasilien innebär en del vardagliga komplikationer eller en jakt på något som nästan inte finns. Men det har lyckas skapligt i alla fall. Ett byte blev pizza med ost och tomatsås. MYCKET ost var det. Andra gånger har bytena blivit rena högviltet, minsann.
Villa Magdalena som skulle vara ett bohemområde skulle jag snarare kalla för en trevlig charmig stadsdel med en lång flera hundra meters gata med graffitimålningar. Också annat charmigt fanns där.
Paolister är ett trevligt och hjälpsamt folk, och de råa rånarna har vi inte sett något av. Därmed vill jag inte påstå att de inte finns. En liten ängel i form av en 18-22årig tjej påstod att vi skulle kanske inte gå där vi gick härom kvällen. Hon följde oss till ett shoppingcenter med mat efter att hon hade frågat om vi behövde hjälp utan att vi frågade henne. Så är det här, så inte underligt att det är svårt att förstå att det är en 17 miljoners stad som jag är i.
Min dumma artroshöft sköter sig skapligt men jag har bestämt mig för att den inte ska få förstöra min drömsemester. Det innebar ikväll att jag envisades att gå en längre sträcka för att känna på stan inifrån, se hur folk lever i vardagen och bland annat handlade vi i en mataffär. Nu har jag ont men vad gör det när jag fick med mig den upplevelsen av vanligt vardagsliv.
Höjdpunkten i att resa är att handla i vanliga mataffärer och åka buss eller annat kollektivt, tycker jag.
Imorgon ska vi åka vidare till Rio de Janeiro med buss 40 mil och sex timmar. Vi ska bo på nåt sorts B o B ovanpå en jazzclub med en underbar utsikt. Spännande!
Jag återkommer när jag kommer åt internet nästa gång.

Då var det alltså dags för att bli bloggare. Kanske det här är ett sätt att hålla kontakten med andra under min resa till Brasilien och World Social Forum.